Blogg

Alla dessa björnar som ska kläs i fårull

Vad är det med alla björnar som ska tämjas till nallar, lära sig att dricka te? Just nu går den andra filmen om björnen Paddington på svenska biografer.

Nalle Puh, Bamse, Baloo och björnen Paddington i samma rum. Vad skulle hända mer än att de stoppade sina nosar i olika burkar och käkade marmeladsmörgåsar? Kanske beslöt de att sova lite herrmiddag på det.

Till och med björnen som mors lilla Olle möter är snäll, äter bär direkt ur pojkhanden. Den sången och sagan påstår för övrigt bygga på en verklig händelse, men då var det lingon som barnen bjöd på och nallen käkade.
Gulligt, sött, lite klumpedumproligt. Men i en tid som så tydligt pratar om migration och flyktingar, är det svårt att bli helt teddymjuk när den brittiske familjen Brown hittar en björn i hatt på Paddingtons central. Böckerna om den invandrande björnen från Peru skrevs av Michael Bond på 50-talet, långt efter att till exempel Brunhoffs franske elefant Babar lärt sig att inte vara en babar utan istället gå i plommonstop. Neokolonialismen varningsblinkar nu i Nicke Nyfikengult och neonfärg.

Ironiskt nog hör England till ett av de länder som i dessa tider tar emot minst antal flyktingar. Men de som får komma, tvingas kanske läsa Paddington och förstå att ”så här ska ni göra, ni björnar från Peru och djungler”. Heter du Sumaya? Då ska du kanske som Paddington överväga att byta namn. Han får dock namn efter stationen han hittas på. Adoptivfamiljen kunde lika gärna ha uppkallat honom efter en plantage.

Nåväl, omvänt läge är det för Guldlock som hamnar i de tre björnarnas hus. Men hon springer hem till mamma…
Men familjen Brown då? Då vill ju väl… För att ge dem perspektiv ser jag gärna dem läsa Sara Kadefors ”Fågelbovägen 32” eller se filmen ”Mammut” av Lukas Moodysson. Makt och privilegier är inte heller det en enkel sak att bära. Eller lossa.