Blogg

"De ensamkommande förtjänar att välkomnas av en röd matta"

Tidigt förstod jag att en utsträckt hand ger en utsträckt hand tillbaka vid ett senare tillfälle. Jag förstod också att ett hej och en fråga gjorde de flesta situationer roligare och mer lärorika. Vi är alla lika och olika, ett samtal ger mig nya erfarenheter, kanske kunskaper, kanske ett skratt. Eller tvärtom, en insikt om orättvisa och utsatthet.

Till lågstadiet i min skola utanför Göteborg för snart 50 år sedan kom det en dansk kille. Ryggsäck och kortbyxor. Och som han snackade, grötigt obegripligt. Vi kompisar var genast överens, sicken tönt. Något år senare kom det en kille från Jugoslavien. Det kunde lika gärna varit månen, hur tusan hamnade han i vår by!? Ja, så fanns det ju några finnar. Helt ok, faktiskt. Men likväl var vi överens, märkliga var dom. Och kunde man helt lita på dem?

I ett Vinter i P1 med Hans Rosling jämförde han dåtidens rasism med dagens. När han växte upp räckte det med en dalmas på bussen i Stockholm för att passagerarna skulle muttra över den där idiotiske lantisen. Numera är dalmasen accepterad, ja till och med finnen och dansken, i dag måste personen komma långt utanför Europa för att bli utdömd och utsatt.

Med sin vassa humor kallade han det för utveckling. Men idag, när rasismen jagar människor som tagit sig till oss från andra sidan klotet, är då rasismen här för alltid? Verkar ju inte finnas några på månen som kan komma hit. Vi får väl hoppas på Jupiter eller någon annan planet, för dom där från planeterna – det vet man ju hur dom är!

Vi har bekymmer i vårt avlånga land, här finns klassklyftor, gängbråk, våld, arbetslöshet, lärarbrist, fattigpensionärer, ojämlikhet och vårdköer. Dessa problem ska tas på allvar och långsiktiga lösningar måste arbetas fram. Invandringen är inget av dessa bekymmer, det är en tillgång, en resurs som vårt land behöver. En utsträckt hand som ger en utsträckt hand tillbaka, nu och än mer framöver. (Att det kan finnas problem med en del invandrare, det är en annan sak. Precis som det kan finnas problem med gammelanlända.)

Ja till fler händer, öppna möten och nya perspektiv. Och vi får inte glömma att tänka både med hjärnan och hjärtat.

Så när jag bland annat tar del av flera av de ensamkommandes berättelser om flykten hit och om deras sorg, oro och rädsla för den osäkra framtiden önskar jag mest av allt kunna rulla ut den röda mattan och säga välkommen. Sedan går vi vidare tillsammans.