Blogg

Det bästa vore att låta Nobelpriset ta paus

De Aderton i Akademien, som just nu är De Tio, har åter torsdagssamlats för en överläggning. Dessa veckomöten som under alla år till största del har mötts av ointresse från omvärlden är nu hot stuff; Vad sades? Vem bråkade med vem? Har någon lämnat bordet denna vecka? Vad tycker kungen?

Att kulturens liv tillhör det hetaste nyhetsflödet på det här viset är ovanligt, men det är något som jag tror kommer att bli allt vanligare. De ämnen som är kultur är i allra högsta grad allmänmänskliga och att, som flera fortfarande gör, se kulturen som en sluten sfär för få är lika förlegat som felaktigt. Kultur är våra liv, och påverkar oss på en mängd plan.

När det gäller haveriet i Svenska Akademien har det dock alltid varit en väl sluten verksamhet, och när ljuset äntligen släppts in i dess rum har det blivit tydligt att det var länge sedan någon städade här. Det har också blivit tydligt att flera av dess medlemmar inte är helt vana vid ljuset.

Nu är läge att bli det. Så jag håller fast vid min åsikt jag framförde i en kommentar för någon vecka sedan (13 april): ”Pausa Akademiens arbete – ja, även Nobelpriset – tills så mycket som möjligt har synats och förnyats att det går att rulla igång igen. Med nya ledamöter.” Den här pausen tycker jag ska användas för att noggrant gå igenom det som hänt och syna historien, ta tydligt avstånd från de övergrepp som skett av personen med nära koppling till Akademien, föra djupa resonemang om grunderna och fatta nya beslut för att kunna gå in i framtiden med rak rygg. Välj in nya medlemmar.

Det återstår ungefär 5 månader till att den ständige sekreteraren (som just nu är tillfälligt ständig!) ska öppna dörren och meddela vem som ska få världens största litteraturpris. Men först måste Akademien bestämma sig för om de verkligen ska dela ut sitt pris även detta stormiga år. Det beskedet lär komma under fredagen den 4 maj.

En paus tror jag ledamöterna ser som en förlust. Stoltheten hos den kvarvarande gruppen är för stor samtidigt som deras insikt om fel och brister är för liten för att på allvar vilja förändra och förnya sin verksamhet.

Själv menar jag att en paus visar att de tar sitt uppdrag på allvar, och genom att markera att överläggningarna behöver föras under en längre och lugnare period av betydligt fler ledamöter visar de också respekt för prisets och litteraturens betydelse.

Det handlar inte om Akademiens trovärdighet i år, det handlar om Akademiens trovärdighet för en lång tid framöver.