Blogg

Det lilla mänskliga ger OS-hopp

Elden har tänts, och de olympiska vinterspelen i Syd-Korea (och lite Nord-Korea) är igång och kommentatorerna var mäkta imponerade över invigningsshowen. Visst, det var en show som inte började repeteras dagen innan, det var stundtals enastående vackert och pampigt. Men snälla nån, vem tror på detta?

Det är som om OS vore en diktatur som ska glädja sina fans och tysta de kritiska massorna genom blixt och dunder och gester om fred och pompösa ord med framtidstankar. I vilket annat sammanhang än inom idrott (och diktaturer) fungerar idag ett sådant här spektakel?

Men så kommer den långa processionen av de tävlande och då blir allt plötsligt mänskligt. Det viftas lite olika med små pappersflaggor från midsommarborden, flera filmar som under firmafesten med sina begåvade telefoner, andra tar ett par danssteg och plötsligt kommer det in en halvnaken inoljad man från Tonga.

Och när det är dags för det viktigaste momentet, elden! Då springer två stackars idrottare upp i rask takt för en väldigt hög trappa och väl uppe möts dom av en skridskoåkare. Det är avancerat ljussatt, här ligger en vacker issamling och det är knäpptyst och allt tar liksom en paus. Nu! Då blir de tre lätt osäkra, och hon som fått äran och hedersuppdraget att ta facklan den sista biten ler lite stelt och… vinkar. Så himla gulligt. Som när ens barn får syn på en under skolavslutningen och vinkar från scenen. Åh! Är detta verkligen världens största show? Känns ju nästan exakt som i min lilla by.

Men bäst ändå i detta mänskliga perspektiv är invigningstalet av den koreanske presidenten (tror jag det var). För där har hela invigningen handlat om det moderna Syd-Koreas resa och de har inte ens stoppat i nutid utan låtit oss kika in i framtiden. Och där minsann väntar ny teknik, ja en massa jättejätteny teknik! Och det här landet ska vara ledande i den här utvecklingen, det förstår jag där i min skånska soffa.

Det här nämner också den här talaren, hur OS 2018 i hans land ska ge oss så mycket mer än tävlingar, vi ska få mycket kultur, fred och avancerad teknik. Och så ser man hur han kämpar med ena handen för att hålla fast sina papper, så att inte blåsten ska ta tag i dem mer än den redan gör. Här ska vi häpna inför allt det nya och så läser han sitt tal från ett antal papper. Ingen avancerad skärm i bordet, inte ens en padda. Det är lika roligt, som underbart värmande men framförallt hoppfullt.

Trots allt nytt som kommer och uppfinns förblir vi än ett tag människor, vi är så lika, vi hör ihop och vi tycker om att vinka till varandra. Och ibland är det bra att plocka fram ett papper ur fickan för att säga ett par fina ord.