Blogg

Gnäll och hopp – då som idag

Reportern stannar ett par personer på gatan. Mikrofonen mot ansiktet. Och så frågan: ”Hur är det att vara gammal idag?”

Svaren är tydliga:

”Det är ett helvete. Vi har en ungdom som är alldeles bedrövlig.”

”Jag skulle inte vilja vara ung idag. Det är en alldeles för hård tid att vara ung i.”

”Jag har lyckligtvis varit förskonad från att ha blivit antastad av ungdomar.”

”Det är inte konstigt att gamla människor idag är skräckslagna för den framtid de har kvar.”

Nej, det är inte en nyhetssändning från det här året, inte ens under det tumultartade 00-talet. Vi har rest 50 år tillbaka i tiden, och lyssnar på vuxna personer från det protestrika året 1968. 50 år sedan, och långt innan det vilar en smart sak i var hens hand.

Av flera anledningar är det oerhört gripande och givande för mig att se SVT:s tillbakablickande ”Året var 1968”, inte bara för att tiden skoningslöst tickar på, utan också för att allt har förändrats och ändå så lite. Då som nu är det oroliga tider, det är engagemang hos dem som vill påverka, flera etablerade och äldre känner rädsla och oro, det gnälls.

Den tidens höga rop och marscher förändrade en del, och det är en särskild kraft att se viljan till och tron på förändring hos de yngre. De som vill något annat. Är det inte här hoppet ligger? Att vi fortsätter protestera mot orättvisor och för solidaritet? Uppåt, inte nedåt. Jo. Att ständigt aktivera demokratin. Inom lagens gränser, givetvis.

Men gör vi det? Visst, även idag finns det en uppsjö olika sorters protester, på landets torg och gator men också genom sociala medier och på ett mer vardagligt och mindre dramatiskt vis genom föreningsengagemang och livsval. Men när vi hoppet vid vår barm?

En vän lyfte frågan för ett tag sedan. Han hade med stor behållning följt höstens tv-serie ”Vår tid är nu” i SVT, och hade börjat fundera över en sak som han tyckte skiljde de tidiga efterkrigsåren med idag. Optimismen. Framtidstron. Då, menade min vän, präglades andan av livshopp och stora förväntningar, idag ser vi mörkt på vår egen tid och än mer dystert på framtiden. Varför? Vi har ju på flera sätt fått det betydligt bättre.

Det är en intressant frågeställning, och för egen del tror jag att all fascinerande ny teknik krymper världen och det på gott och ont. Det positiva är, bland annat, kommunikationens förbättringar, hjälpmedel för många och större tillgång till mängder av tjänster och diverse utbud. Det negativa är risken för att vår svaghet för elände tillåts ta över, och vi sköljs dagligen över av olyckor, överfall, oroligheter och annat. Jag vill varken förneka eller förringa all denna nyhetsrapportering, men det är också av högsta vikt att positiva skeenden ges plats i flödet. Det negativa är även de destruktiva rösternas förmåga att sprida sina hetsande budskap.

1968 förändrade vår tid. Så kommer även 2017 att göra. Det är så det fungerar, allt förändras. Men gnället överlever. Förhoppningsvis också hoppet.