Blogg

Just nu är jag här – en form av nyårskrönika

Det här är dagarna för att se bakåt och framåt. Att minnas och drömma med mat och ett glas bubbel, musik och vänner. Skjuta upp raketer för att ytterligare ett år har gått och ett nytt väntar. Det är fint. Jag har alltid tyckt om nyårsfirandet, kravlöst på något vis. Och det brukar bli fina möten, där människor berättar om sina minnen och upplevelser.

Jag minns flera nyårsnätter. Som 1999, då vi sa hej då till ett helt sekel. Det var en bra familjefest i en lägenhet i en stadsdel i Göteborg. Efter tolvslaget gick vi ut på gården. Kände kylan, doftade på det helt nya 00-talet. Från gården på andra sidan vägen hade en man sparat de största raketerna. När det övriga fyrverkeriet hade lagt sig sköt han iväg sina. Jädrans. Färg och stjärnor bildades på himlen, mäktigt. När han var klar grävde jag i fickan. Hittade en bordssmällare. Satte ner den i snön, tände på. Psssssttt… Allt var över på några sekunder.

Spridda skratt hördes från gården, och jag insåg att jag kanske hade punkterat alla förhoppningar och förväntningar på den nya tid som väntade. Nu kan jag se symboliken i den där lilla bordsraketen. Alla drömmar vi tog med oss in i 00-talet, vad hände med dem?

Den här nyårsnatten är det dags för nya drömmar. Gärna högtflygande och sprakande, men som den vardagskramare jag är är det mer troligt att minuterna tickar på och att jag försöker göra mitt bästa för att vara en god människor. Mot andra, samhället, miljön och mig själv. För, trots allt, vad är finare än en lugn skogspromenad med människor man älskar? Att fascineras av en bok på en buss genom Skåne? Småprata med personen framför en i kön? Gå på teatern en tisdagskväll? Diska till en pod eller ett intressant radioprogram? Se på fotboll, träna eller ta en fika? Brodera, måla eller snickra? Unna sig en glass?

Ni förstår. När jag ser tillbaka på 2017 minns jag flera av dessa händelser, men även några mer storslagna som sticker ut. Här äro fyra:

Bästa konsertminnet är från Elbphilharmonie i Hamburg. Underbar konsert i en fascinerande storslagen lokal, invigd i början av året. Besök rekommenderas.

Bästa teaterminnet får bli mina besök på Malmö Dockteater, där jag ständigt överraskas och utmanas på ett positivt vis. Och jag blir lika lycklig var gång över viljan att undersöka konstens olika former.

Bästa utställningen pågår fortfarande (grattis!), och då tänker jag på ”Oenighet ger styrka” på Kristianstads konsthall, en fantasifull, berikande och tänkvärd resa in i Bauhaus situationisternas händelserika period mellan 1960-1975. En hel del av allt detta utspelade sig i nordskånska trakterna, med Drakabygget utanför Örkelljunga som en bas. Sista dag: 21 januari 2018.

Bästa boktiteln? Den bästa läsningen har jag redan skrivit om, för min personliga del har det varit ett bra läsår, men vilken titel har varit den bästa? Jo, det måste bli ”Just nu är jag här”, Isabelle Ståhls engagerande nutidsroman i Stockholmsflödet. Hur ofta har jag inte sagt eller tänkt just det som ett svar på vad jag ska göra eller förväntas göra. Just nu är jag här.

Med de orden önskar Kulturbloggen gott nytt år! Ses i nästa vecka. Då är det 2018. Men det tar vi då. Just nu är jag här.