Blogg

Kärlekssommar med stärkande budskap

Hur många filmer om den där alldeles särskilda omskakande kärlekssommaren i de unga åren har inte gjorts? Det är en genre för sig, och likt det mycket starka franska bidraget från 2016 (”Sommaren 71”) handlar den just nu bioaktuella italiensk-amerikanska ”Call me by your name” om en relation mellan två personer av samma kön.

Här är det en sommarlovsfebrig kärleksrelation mellan gymnasisten Elio, blott 17 år, och Oliver, kanske dubbelt så gammal och hyresgäst sommaren 1983 som inneboende hos Elios familj där pappan är forskarstudenten Olivers lärare och professor.

Denna sommar upptäcker Elio kärlekens vägar, vilka leder till lika mycket berusande glädje som innerliga tårar. Det är vackert på alla vis – naturen, människors närhet, det semesterslöa livet… – och inte minst är det vackert att det tillåts vara fint även om de två älskande gör allt för att smyga med sin passion. De två leker och får leka, de ger sig hän och de blir inte upptäckta. Men vet Elios föräldrar? Jo, troligen, men de straffar inte. De låser inga dörrar, de framför inga nedsablande moralpredikningar. Istället ser de hur kärleken lyfter och utvecklar deras son, och gläds i smyg och för sig själva med honom. Och låter även hans tårar få förbli tårar, de inser att de tårarna kommer att vara med och forma Elios vuxna liv.

Jag har med åren börjat bli outsinligt trött på franska kärleksdrömmar och italienska smörkakor till filmer, men här smälter jag ändå till slut. Och det framförallt för hyllningen till konsten och skönheten, för nuets starka kopplingar till historien och för den bejakande moralen i att se och acceptera var mänska som hen är och vill vara. Inte minst idag finns det en vitaminrik styrka i en sådan syn, där mångas ögon allt för ofta dömer mänskor redan på förhand. 

Däremot har jag gäspande svårt för de sedvanliga stereotyperna, där det italienska landskapet är gåtfullt vackert och männen dominerar – och tillåts briljera – framför kvinnorna.

Jag ser filmen samma kväll som Guldbaggenomineringarna släpps, och inser hur gärna jag vill se Axel Danielsons kortfilm ”Studio 5”. Men också att förra årets största filmbesvikelse för min egen del fortsätter att dominera; jag tänker givetvis på ”The Square”.

”Jordgubbslandet” och ”Sameblod” är mina två svenska favoriter från 2017, men eftersom den första inte ens nominerades (mycket märkligt) håller jag tummen för att baggen av guld för årets bästa långfilm går till min sistnämnda favorit. I ”Sameblod” finns både en väl sammanhållen helhet och ett angeläget budskap, två saker som Östlunds ruta saknar.