Blogg

Kritiken av Metoo är bra, den stärker rörelsen

Guldbaggegalan, P3 Guld och Golden Globe, tre galor som nyligen präglats mer eller mindre av #metoo-rörelsen. Bra. Att orden också tar plats på scenen, gång efter gång. Det visar dels på sprängkraften och betydelsen av denna världsrörelse, dels modet hos de kända som prisas att ta ställning. Det handlar inte bara om att tacka och festa, utan också om att bruka allvar.

Samtidigt har en annan våg så smått börjat blåsa, den kritiska. Den handlar om kritiska röster, som Birgitte Bardot nyligen (”Jag föll aldrig offer för sexuella trakasserier. Och jag tyckte att det var charmigt när män kallade mig vacker eller sade att jag hade en fin liten baksida”) och den självkritiska, som journalisten och Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo (”Vi journalister är vanligtvis noga med fakta, och vi sätter en ära i att inte svepas med i känslostyrda kampanjer. Vi försöker hålla huvudet kallt och slår vakt om vår professionalism och integritet. Men hur mycket is i magen hade vi hösten 2017?”).

Det här är en våg som lär växa under året, och det är mycket bra. Att människor är kritiska eller vill fnysa åt Metoo är självklart, alla delar aldrig samma åsikt och har givetvis rätt att framföra sin skeptiska hållning. Att andra i efterhand är självkritiska är också bra, det innebär granskning och därmed även ifrågasättande och debatt. Ur en sådan våg bör en stark rörelse gå än starkare, med en alltmer övertygad tro på att Metoo är rätt, riktigt och viktigt. Om inte, om till exempel engagemanget, argumenten och uthålligheten inte finns där, ja då lär den falla och den blir något för historieskrivarna.

    För mig – som man, som pappa, som son, som anställd i mediabranschen – har jag sedan ett bra tag, främst genom mina älskade döttrar, sett och insett vilka skilda spelregler som gäller för män och kvinnor. Hur olika vi bedöms, hur olika riskerna är och hur olika kraven är. Även i ett förhållandevis jämställt land som Sverige finns det lång väg kvar att gå.

    Ett initiativ och en rörelse som Metoo är livsviktig, och jag hoppas också den blir livsavgörande. Så mycket behöver förändras, och de röster från en mängd branscher som har engagerat sig i Metoo visar både varför och hur. Själv har jag länge försökt agera för ett jämlikt samhälle, men Metoo har gjort mig alltmer uppmärksam på de skillnader som jag som man alltjämt har nytta av. Och jag har än tydligare insett att jag har ett ansvar även i helt manliga sammanhang; att tona ner grabbigheten, att sluta sprida lustiga historier från ”manliga genier”, att säga emot, att lyfta fram andra förebilder än de gamla och nya männen… Och jag har än tydligare insett vikten av att bredda mig och aktivt leta nya perspektiv; genom att framförallt läsa böcker av kvinnliga författare, skapa spellistor med dominans av kvinnliga artister, prioritera nyhetsämnen som inte är klassiskt manliga (typ kriminalitet, försvarsfrågor)…

    Metoo kommer inte att blåsa bort, jag tror inte det, jag hoppas inte det. Rösterna är för många, behovet av förändring för stort. Men blir Metoo en valfråga? Ska det på sikt ske större förändringar inom de fält som finns på Metoo-agendan behöver politiken, liksom näringslivet, ta sig an frågorna på allvar. Och där är jag just nu mer tveksam. Men jag har haft fel förr.