Blogg

Lerins fascinerande världar stelnar i Liljevalchs tematiska rum

Lars Lerin, folkets kramkudde har ett djup och en svärta som skakar om. Trots det har han under senare år blivit just det som den här texten började med, en mysig värmlänning som alltfler tycker om och vill skaka hand med. Han har hörts i radion och setts i tv och lyckats blåsa nytt liv i Karlstads dansbandspalats Sandgrund. Toppen, för Lerin är en viktig röst!

I sommar visas en större utställning med hans verk på Liljevalchs nyrenoverade konsthall på Djurgården i Stockholm. Vi tar båten dit under invigningshelgen i mitten av maj och det är förvånansvärt glest i salarna. Troligen beror det på det härligt soliga vädret, eller har han visats för mycket? Svaret lär väl visa sig när utställningen stänger, vilket är på självaste valdagen 9 september.

Lerins konst är fullkomligt fascinerande, här finns alltid ett mörker och en rörlighet i både tid och geografi. Bildvärldar är ett synnerligen passande begrepp, för det är världen vi ser genom Lars Lerins ögon. Och han skildrar det genom att bemästra både närbilden och helheten. Det är underbart att betrakta bilderna på håll och närma sig steg för steg och se hur allt som var så tydligt upplöses i färger och former. Vad är detta? Inget? Eller allt?

(Foto: Sune Johannesson)

Första rummet vi kliver in i är förödande stadsmotiv från krigets Syrien, väggar som rasat, gator med hål, ett helvete. Men var är människorna? Bland ruinerna? På flykt? De stora bilderna är flera och är från 2015. Omskakande.

Upplägget blir snart tydligt, varje rum bär sitt eget tema och det handlar om böcker/bibliotek, män, fartyg/hav, värmländska bostadsområden, hem, björkskogar… Styrkan i detta är tydligheten, svagheten är bristen på överraskningar och det är det sista som tar över min upplevelse. Lerin är en känslomänniska, ingen strikt organiserad konstnär. Visst, han jobbar i teman och återkommer alltid till sina kärnämnen, men han är allt på en gång. Han är i ständig rörelse. Här tycker jag tyvärr Liljevalchs stelnar till honom.

De bilder som berör mig mest är när han låter då och idag mötas i det Värmland som lever i hans lungor. Ett landskap som numera mest innebär för honom omtanke och positiva känslor (tror jag), men resan dit han är idag har varit tung och problemfylld. Det syns i dessa bilder. Själv uppvuxen i en by som förändrades av det sena 60-talets expansiva samhällsdrömmar som ganska snabbt blev till mardrömmar känner jag igen så mycket. Lerin är en mästare på att skildra periferins småstäder i dåtidens Sverige. Ingen, absolut ingen, kan som Lerin måla en Konsumbutik, och berätta historien om folkhemmet.

(Foto: Sune Johannesson)

På Liljevalchs finns ett rum med vinter i Munkfors, orten där Lerin växte upp i under 50- och 60-talet, bland annat en fantastisk målning över ett bostadsområde med en persisk matta i förgrunden. Tretton rätt på tipset, och jag klipper till. På en del av dessa, och på flera av de andra bilderna, skriver han sina egna berättelser med en flygande handstil. Allt går inte att läsa, men de ord jag snappar upp ger ytterligare ingångar till Lerins världar.

Hellre hade jag önskat att få konstnärens egna ord som ingångar till alla de här rummen. Istället är de korta texterna vid entrén till salarna signerade MC, som med en lättsamt ledig ton inte bara ger en presentation av det aktuella temat utan även vad jag ska tycka. Hur fantastiskt det här är! Hur djupsinnigt och unikt! Jag vill gärna lära mig mer, men vill tänka och känna själv. Nåväl, denne MC är chef för stället och heter Mårten Castenfors.

PS. Nu går jag på semester, och önskar alla kära läsare en underbar sommar! Hörs i augusti, och fram till dess sköts kultursidorna och den här bloggen av Sigrid Nurbo.