Blogg

Live och Dockteater gör Malmö till en angelägen och levande kulturstad

Två kvällsbesök i Malmö för min del den här veckan, och de båda visar på styrkan i stadens kulturliv men också på helt skilda villkor och uttryck. 

Att kliva in i Malmö Lives stora konsertsal är en härlig känsla; dess arkitektur, ljus och lugn ger en omedelbar stämning. Och när väl de symfoniska klangerna tar sin början är det bara att blunda, njuta och resa med. Akustiken gör att musiken växer!

Malmösymfonikerna får besök av gosskören från Köpenhamn en stund in i Mahlersymfonin. (Foto: Sune Johannesson)

Huset är en stolthet för Malmö stad, och Symfoniorkestern tillför ytterligare stolthet. Jag är hyfsat ofta här, och har haft flera storslagna upplevelser. Senast Anna-Lena Laurins gitarrkonsert. Min sista konsert för den här säsongen var i torsdags kväll (17 maj), men den tar dock ingen plats bland favoriterna. Gustav Mahlers trea är ett jätteverk sett till instrument och tid, men är musik som leker och busar utan att beröra mig ett skvatt.

Jo. Efter en dryg timme när mezzosopranen Maria Forsström reser sig upp bland musikerna och tillför djup, poesi och skör skönhet med sin sång till Nietzsches ord. Fast även här försöker tonsättaren störa stämningen med märkliga infall. Vi får också höra uniformsklädda Københavns Drengekor, det är också bra.

Om denna salong och orkester är en stor favorit i stadens fina kvarter, har jag en annan favorit i en radikalt annorlunda del av Malmö, Sofielund. Jämfört med Malmö Live är det mesta annorlunda; Live är stort, ljust och med en rikt offentligt stödd verksamhet, här är lokalen liten med en salong som rymmer kanske uppemot 50 personer i publiken, som får sitta på träbänkar (förvisso med dyna) och med en entré till hela teaterhuset nerför en liten backe och in i en mörk garageliknande betongfoajé.

Här huserar Malmö Dockteater, och även om förutsättningarna skiljer sig från MSO och andra Live-aktörer så bedrivs här en scenkonst på hög nivå, jag skulle placera in den i den nationella högsta ligan. Det är personligt, experimentellt, kompromisslöst och alltid med hög kvalitet både vad gäller innehållet i uppsättningarna som hantverket vad gäller dockor och scenografi.

I tisdags (15 maj), alltså två kvällar innan mitt Live-besök, är jag på plats med två kollegor för att se Dockteaterns vårfinal, den dokumentära pjäsen ”Det nya riket” som bygger på intervjuer med verkliga personer. Med hjälp av dessa personers citat får vi ta del av skilda röster om den tid vi lever i, en form av samtidsmålning skapas men det jag ser är mest skisser som aldrig lyckas bli en helhet. Jag berörs av enskilda delar, men saknar djup, analys och slutsatser.

Efter föreställningen tar jag en skål popcorn och ett glas öl på en uteservering. Och det är först där som pjäsen flyttar in i mig. För vid bordet bakom mig sätter sig två män i 30-årsåldern, där den ene raskt säger till sin vän: ”Ok, nu ska du få höra det senaste, jag och Lisa flyttar till Ljunghusen i sommar. Vi börjar med att hyra mina föräldrars hus, det ena av dom, sedan får vi se.” Den andre: ”Själv blir jag kvar i Malmö, reser ju hela tiden i jobbet och tycker det är så skönt att vara hemma när jag kan.” En stund senare kikar de i sina almanackor för att få till en gemensam nyårsafton, kanske 2019? 

Drömmar och planer, förändringar och beslut, människor som söker och är på väg. Hur bygger vi våra liv, vad påverkar riktningen och skapar våra livsval, allt från yrke till politiska åsikter? Vad och vem gör oss till dem vi är?

Duon bakom mig på uteserveringen kunde ju lika gärna ha varit två av de många dockor som ingår i ”Det nya riket” och berättar om sina intressen, övertygelser, vardagar, partners, rädslor och drömmar. Dockorna heter Karin, Jonna, Ali, Oskar, Jawad, Tove, Ammar… De är mina grannar, och spänner från barn till pensionärer, från ensamma till partners och familjer, från nyanlända till gammelanlända. Här är oron hos ensamkommande afghaner, här är ilskan i villaområdet över planerna på en flyktinganläggning, här är djurvänners engagemang, här är stresskänningar och terapibehandling.

Målningen blir aldrig färdig, vilket gör mig irriterad och besviken under pjäsen. Efteråt, på uteserveringen en kvarts promenad från teatern, inser jag att just det är meningen, vi är alla på väg, både våra kroppar och tankar. En del av pjäsens karaktärer tar, frivilligt eller ofrivilligt, avgörande steg. Drömmar slår in och öppnar nya dörrar, eller tvärtom; mardrömmar slår till och stänger dörrar. Målningen av vår tid blir aldrig klar, eftersom den helt enkelt inte kan bli klar. Inte förrän, som en mamma i pjäsen säger till sin 5-åriga dotter, solen slocknar och allt är över. När dottern slutar att gråta frågar hon; men då kanske det finns en annan värld nånstans? 

Pjäsens små skulpturer i form av dockor är vackert hantverk. Dessa får liv genom tre skådespelare som skickligt byter dockor (ibland till djurdockor) och därmed också karaktärer och röster. Jag låter min blick vandra mellan dockorna och personerna bakom, men skådespelarnas fokus ligger hela tiden på träfigurerna i sina händer, inte mot publiken. Det är ju dockorna som tittar ut mot oss. Detta gör att det bildas ett spel i spelet. Fascinerande. Dessutom; de tre aktörerna är grymt bra! 

Info: 

Gustav Mahlers symfoni nr 3 i d-moll framfördes på Malmö Live 17 maj, men ges även lördag 19 maj. Med: Malmö Symfoniorkester, dirigent Rafael Payare. Solist: Maria Forsström (mezzosopran), med flera

”Det nya riket” spelas på Malmö Dockteater, och är en samproduktion mellan MD, Folkteatern Gävleborg och Lumor. Dramatiker: Tove Olsson, regissör: Erik Holmström. Skåde- och dockspelare: Tove Olsson, Martin Pareto och Jonatan Rodriguez. Spelas på Malmö Dockteaters scen till 6 juni.