Blogg

Med nya ögon på Akademien

Under min ledighet de senaste veckorna har DN:s avslöjanden om den så kallade Kulturprofilen varit en otäck läsning. Att en man använt sin maktsituation till ett vidrigt utnyttjande av kvinnor är sorgligt. Lika fruktansvärt är att det kunnat pågå under så lång tid, och där det är kvinnor som känt skam. Tystnadskulturen är hemsk!

Reaktionerna från Svenska Akademien har varit kraftiga, men kommer ju, som flera påpekat, alldeles för sent. Mannen har länge rört sig i dessa kretsar, och är, gissar jag, väl känd av alla sittande ledamöter. Sålunda kan knappast hans beteende vara helt okänt.

DN:s kulturchef Björn Wiman skriver att det här är den största krisen för Akademien under alla år. Kan så vara (även om Rushdie-fallet för flera år sedan var just det – ett ögonöppnande fegt fall), inte minst med tanke på att detta kommer leda till att allt fler kommer rikta kritiskt granskande blickar på Akademiens eget arbete. På tiden!

Nu är inte detta offentliga medel, varför Akademien givetvis har rätt att göra som dom vill. Men det här har blivit en maktinstitution av betydelse inom kultursfären och med makt följer både ansvar och en förhoppning om förebild. Akademiens val spelar roll.

En gång har jag varit i deras lokaler i Gamla stan, imponerande. Där deras bokinramade första korridor var fantastiskt vacker. Här bor historien jämte med nutiden, var min tanke. Till höger finns Nobelbiblioteket, där det via en beställning går att låna titlar.

Nobeldagen på söndag, 10 december, blir annorlunda i år. När det kommer till litteraturpriset blir det svårt att undvika den senaste månadens nyheter. Det är en ny dörr som öppnats, och även om den här dörren rymmer andra hemligheter än de som Sara Danius meddelar i oktober så är det inte alls fel att vi utanför dörren ropar: Äntligen!