Blogg

Sigrids Hjerténs sista målarperiod övertygar och drabbar

Sista rummet lyser. Av färger och intensitet. Jag går så nära jag får och backar sedan ut i rummet. Krockar med en dam, lyckas undvika en rullstol. En museivakt säger att jag måste lämna in min ryggsäck. Tillbaka i salen läser jag informationen på väggen om den här perioden i konstnärens liv. Sista raden är fruktansvärd, egentligen närmast otänkbar. ”1948. Avlider efter en misslyckad lobotomi.”

Det var under sista söndagen i februari jag var på Waldemarsudde i Stockholm och såg deras Sigrid Hjertén-utställning. Jag var inte ensam, det var köer överallt. Helt rätt, det här är en lika bra som berörande utställning där vi får följa människan och konstnären Hjerténs liv som fick allt annat än ett happy end.

Det stora rummet på Waldemarsudde med exempel på Sigrid Hjerténs tidiga måleri. (Foto: Sune Johannesson)

Färgen och motiven finns där egentligen hela tiden, och en del av målningarna har jag sett tidigare. Här är fest- och kulturfolkets möten och rum, här är stadsmiljöer och en färgstark skala. Det är medryckande och bra. Här finns hela tiden en nerv som berör. Men för mig blir det hennes sista målarperiod, under 1930-talet fram till 1938, som drabbar hårdast. Det är som om hon skruvar upp allt; färgskalorna, frenesin, närheten.

Himlen rör sig, regnet faller, verkligheten ges olika nivåer och dimensioner. Titlarna är till exempel ”Blommor i blått” och ”Molnen svepa förbi”, båda från 1935.

(Foto: Sune Johannesson)

När jag lämnar museet fortsätter besökarna att komma i stora skaror. Så är det också en underbar vinterdag, som gjord för en utflykt till ett snövackert Djurgården. Själv åkte jag hit ut med spårvagnen. Givetvis. Som tidigare Göteborgare går det givetvis inte att motstå huvudstadens enda spårvagn.

Jag promenerar vidare ut på Djurgården, och följer vattnet vidare ut till Thielska galleriet. Men det får bli en annat blogginlägg.