Blogg

Styrkan i Knausgårds fyra årstider

De senaste veckorna har jag rest med Karl Ove Knausgård runt om på Österlen, funderat över alla möjliga små och stora saker, rört om i matgrytorna och värmt mjölken till nappflaskan. Jag har tittat ut över trädgården och hämtat och lämnat barn, blivit arg och skrattat, blickat både bakåt och framåt.

Nej, det har jag förstås inte men under en intensiv läsperiod kändes det så. Inför min intervju med honom i mitten av maj ville jag hinna läsa färdigt hela hans aktuella årstidssvit, och strax efter att jag var klar med den tredje, ”Om våren” fick jag ett läsexemplar som pdf-fil av den avslutande ”Om sommaren”.

När den kommer ut i bokform idag är serien därmed avslutad och Knausgård reser vidare med sina nya projekt, allt från film till reportage och på sikt en ny roman, denna gång icke-självbiografisk (enligt honom den 17 maj 2017, och om jag förstod honom rätt kan allt ändras och fort går det, såväl när det gäller skrivandet som beslutsfattandet).

Nåväl. Den här årstidsresan har varit en stor läsupplevelse, med ”Om våren” som mästerverket. Den är också den som särskiljer sig från övriga tre titlar, då den inte följer den form som de tre övriga har. De varvar korta associationsrika texter om ett föremål, djur eller känsla med en månadsreflektion. ”Om våren” är istället en bilresa under en dag, en resa som håller ljus och mörker i varsin hand. Ett nyfött barn sitter i baksätet, en mor går in i depression, ser inte det ljusa, lyckas inte tro på glädjen. En far är där, kör bil, pusslar ihop vardagen för sig själv och familjen. Det är vackert och sorgligt, det är livet fångat i bokstäver.

Nu aktuella ”Om sommaren” trampar stundtals vatten, men ojämnheten verkar vara det här projektets mellannamn. I den här finaldelen finns en inskriven skönlitterär berättelse, som blir en egen bok i boken. Här byter dessutom Knausgård jag-berättare, vilket han på ett elegant berättar för oss. I den här historien är det en trebarnsmor som vårdar en soldat i familjens hem i Norge. Dag för dag blir han bättre, blickar och ord byts, händer sträcks ut. Hon bestämmer sig för att lämna sin familj för att börja ett nytt liv med soldaten.

Kvällen de lämnar ges hon en stunds möjlighet till eftertanke. Hon vet vad det innebär att gå, hon vet vad det innebär att stanna. Hon går.

”Är det dig själv det egentligen handlar om?” frågar jag honom i intervjun. ”Nej, hur menar du?” blir hans svar, överraskad. ”Du har just gått igenom en skilsmässa…” ”Nej nej, det här handlar inte alls om mig, det är en historia som har funnits i familjen och som jag länge tänkt skriva om, egentligen var det en roman jag skulle göra men nu blev det så här.” ”Skulle du kunna lämna dina barn?” ”Nej, aldrig, inte en chans, varken för min eller deras skull.”

När jag så i helgen läste Clara Block Hanes lyriska och mycket välskrivna recension av ”Om sommaren” i Svenska Dagbladet dök samma tes upp igen. Är det hans egen situation han indirekt skildrar? undrar Block Hane. Intressant. Oavsett vad; litteraturen tillhör inte endast författaren, boken är aldrig färdig förrän den sista läsaren har slagit igen boken. Inte ens då, för hen kommer givetvis att berätta om boken för x och y och så vidare.

Vad är det då som gör att jag har uppskattat Knausgårds fyra årstidsböcker? Främst fyra saker: Språket. Blicken. Rörelsen i tid och tanke. Landskapet.

Han är en fin skildrare av vardagens rika liv, fångar nyanserna och utifrån det lilla lyfts allting till andra nivåer. Iakttagelserna har stimulerat och retat, gjort mig glad och förundrad, men lika ofta har jag själv tvingats reflektera över mig själv och inte minst över min egen papparoll; var jag närvarande, uppmuntrande och stöttande? hur löste jag konflikter, engagerade jag mig, hur har de utbrott jag fick påverkat mina barn? Jo. Jag har både gråtit och avbrutit med en promenad under läsningen, och i just detta ligger styrkan: berättandet gör mig närvarande.

Förra året gick Ystads kommuns kulturpris till författaren Linda Boström Knausgård. Ingen kan vara mer förtjänt av det i år än hennes före detta man: Karl Ove Knausgård har inte enbart skrivit fyra vardagsexistentiella dagboksliknande berättelser, denna bokkvartett är samtidigt makalösa och helt unika lokalskildringar.