Blogg

"The Square" går vilse bland fördomar och förenklingar

Världens största filmpris, Guldpalmen i Cannes, gick i maj till en svensk regissör för första gången sedan början av 50-talet. Bergman, Widerberg, Zetterling, Andersson och en del andra har prisats lite här och var, men Guldpalmen är det endast Sjöberg (Alf) som tidigare tagit hem. Året var 1951, filmen ”Fröken Julie”. Svensk film vann visserligen 1992, men då med danska Bille August i registolen.

Ruben Östlunds ”The Square” hyllades givetvis i Cannes, och förväntningarna inför den svenska biopremiären för en vecka sedan har varit enorma. Strax innan denna premiär kom också nyheten om att filmen blir vårt nästa Oscarsbidrag.
Jag köpte biljett redan till premiärdagen. Inga av Ruben Östlunds tidigare filmer har gjort mig besviken. De har ett personligt säreget bildspråk och väjer inte för svåra frågeställningar. Som ”Turist”, vilken snackis den blev! Eller ”Play” dessförinnan.

Så prisade ”The Square” måste vara närmast ett mästerverk… men nej och suck. Mina förväntningar inför byttes efteråt mot besvikelser. Det är en snygg och elegant film i exklusiva konstkretsar, men vad handlar den om? En inkompetent kulturmans fall? Visst. Den tomma samtidskonsten, vilse av allt inflöde av pengar? Jodå. Samhällets enorma klyftor? Absolut. Monarkins avskaffande? Delvis. Tiggare och tiggeri på olika nivåer? Så är det. Kylig samtid utan mänskligt engagemang? Tycker jag nog.

Listan kan göras längre, men jag tror ni förstår. Östlund vill greppa allt och fångar intet. Han rör sig bland fördomar (den våldsamma förorten, samtidskonstens ointressanta bubbla…) och förenklar. Det 150 meter långa resultatet blir till slut ointressant. Dessutom emellanåt kryddad med en Mr Bean-liknande löjlig humor. Här finns ljusglimtar; som skådespeleriet, vissa starka scener och en tioårig pojke som oblygt kräver rättvisa av den svävande kulturmannen.

Efter att ha sett ”The Square” har jag läst både recensioner och intervjuer och finner dem mer intressanta än själva filmen. Här fördjupas och problematiseras på ett bättre vis en del av de ämnen som filmen tar upp, men texterna och inslagen visar också på den spretighet jag nämnt. Någon fokuserar på monarkin, en annan på konstvärlden, en tredje på manlig makt… och självaste Cannesjuryns ordförande Pedro Almodovar lyfter fram Ruben Östlunds attack på PK-samhället (vilket Östlund själv inte vill hålla med om).

Om de svenska recensionerna pendlar från ljummet positiva till hyllningar så börjar nu debattartiklar ta plats på landets kultursidor. Främst har det handlat om Östlunds egna enkla konstverk som gett filmen dess namn, ”Rutan”, med sin första placering i Värnamo, och hur samtidskonsten framställts.

Men i torsdagens Sydsvenskan (31/8) skickar filmkritikern Michael Tapper iväg en illaluktande salva. Hans åsikt är att ”The Square” saknar ryggrad och är en ”svensk töntkomedi i högerpopulistisk version, med sparkarna neråt i samhällshierarkin”. Hoppas Ruben Östlund svarar på den kritiken, för det blir allt mer tydligt att det långt ifrån är endast jag som är negativ och med obesvarade frågor i anteckningsblocket.

En sak är dock klar, även denna gång tycks Ruben Östlund ha nått åtminstone ett av sina mål, skapa debatt. Och så har han ju fått ett prestigefullt pris. Om det blir fler återstår att se, själv hade jag hoppats på en Oscarsresa för ”Sameblod”, en bättre och långt mer betydelsefull film.