Blogg

Vandring i det yttre och inre på Alvarets väg

Klar himmel och värmande sol gör att jag bestämmer mig för shorts och kortärmat när vi lämnar bilen på parkeringen vid Skarpa Alby. Jag tar en selfie för instagram, och skriver ”Vandrar Alvarets väg”.

Som barn fann jag Öland supertråkigt; minigolf, överfyllda campingplatser och långgrunt. Det är först under senare år jag återvänt, och dessa besök på den avlånga ön med några få vandringsturer har fått mig helt att byta åsikt. Det öppna landskapet är tid som stannat, som att sakta röra sig i historien och lyssna på blommornas och stenarnas berättelser om de tider som varit, om människor som en gång bott här och de djur som rört sig över de vida fälten.

Jag vet inget om växter eller fåglar. En period försökte jag lära mig att se skillnad på blommorna och genom sången kunna avgöra fågelarten. Det gick inte, det var som om kroppen inte ville. Jag gav upp, och det är jag glad över. Den kunskapen är bra i många sammanhang, men under mina lugna vandringar tror jag snarare den hade stått i vägen för upplevelsen. Jag vill känna, inte tänka. Jag vill vara nu, och inte sätta prickar i ett fågelpapper. Det är en fågel, det är en blomma; gott nog.

Så lämnar dessa turer på Alvaret och andra typer av terränger avtryck lika mycket i mobilens stegräknare som i min kropps inre stegräknare. Jag vandrar utåt, men rör mig allt längre inåt. 16465 steg blev det i söndags. Men hur många tankar, upplevelser och känslor blev det? Vi som gick dessa steg tog upp ämnen om allt från uppväxtår till framtid, från natur till kultur, från arbete till vänner, från fika till solens värme, från… ja ni förstår, en vandring i ett sådant här öppet landskap vidgar blicken.

Del av Dröstorps ödeby på Alvaret, södra Öland. (Foto: Sune Johannesson)

Ett par timmar senare hör jag i bilradion att MFF förlorar ännu en match och att även Sara Stridsberg bestämt sig valt att lämna Akademiens rum. Jag kör lugnt vidare åt sydväst, och funderar över Dröstorps ödeby på Alvaret. Det var där vi satte oss mot resterna av en stenvägg och intog vår matsäck. Här bodde flera familjer under 1800-talet. Livsförhållanden var vidriga, naturen gav inte tillräckligt med mat och flera av barnen i de barnrika familjerna dog tidigt. Så lämnade några för Amerika, ett antal år senare var hela byn övergiven.

Den siste som levde här kallades för Boman på Dröstorp, en man som inte visste av några gränser, stal boskap och betedde sig illa mot människor, hamnade i fängelse på Kalmar slott och lär ha gett upphov till flera lokala historier. Den sista gången han sågs lär han huvudlös ha ridit i full fart på en stulen häst över de öppna markerna.

Det lär dröja ännu ett tag innan någon av de kvarvarande tio ledamöterna i Akademien är ensam kvar, stjäl en häst och ger sig desperat iväg ut från Gamla stan, tänker jag bakom ratten men släpper genast tanken. Istället hyllar jag alla dessa yrkesgrupper och myndigheter som sprider kunskap om det som varit. Det ger bra perspektiv på den tid som är vår.