Blogg

Vår historia är andras nutid

Det är sen måndagskväll. Vi har haft våravslutning av Snackbar på Kulturkvarteret och på vägen tillbaka till redaktionen rör sig människor i centrum. Människor med t-shirts, utan mössor och vantar, värmen är här igen. Det påverkar stämningen direkt.

Väl vid datorn för att skriva en text behöver jag musik. Jag letar jag fram den senaste sändningen av det omväxlande P2-programmet Kalejdoskop, här vet jag aldrig vad som väntar. Den här kvällen dröjer det inte länge förrän jag berörs av en sång jag minns från min barndom. Var det min morfar som lyssnade på den?

Det jag får höra är ”Barndomshemmet” med en av alla de fantastiska röster vi har haft i det här landet, personliga stämmor fullastade med känslor – Harry Brandelius.

Det räcker med första raden för att jag ska minnas, och veta vad som komma ska: ”Där som sädesfälten böja sig för vinden…”.

Någon som minns? Den unge mannen som lämnade sitt land och sin familj har blivit gammal därborta och minns nu sin lyckliga ungdom: ”Det var sol och sommar över gröna hagar/ när som artonåring jag därhemma var./ Och de minnen som står kvar från dessa dagar/ är de vackraste som jag i livet har.”

Det är en sorgligt vemodig sång, och trösten han känner i landet därborta i väst långt innan det kom att tillhöra en obehagligt twittrande statschef är döden. För i dödens rike bor hans föräldrar och gamla flickvän. Och där slutar sången: ”Men hoppets stjärna lyser över döden/ och är slutet gott så är ju allting gott.”

Saknaden av det han som ung lämnat lever för alltid kvar i hans hjärta. Det är en insikt som griper tag i mig mer än vad jag är beredd på. Det är först senare jag inser varför.

Det som är historia för de flesta av oss är nutid för miljoner andra människor. Och just detta var ämnet för det Snackbar som vi ägnade den här måndagskvällen åt. Två personer i Kristianstadstrakten satt på scen (integrationshandledare Salah Saleh och min kollega på KB Mosaik, Mohamad Kanina) och resonerade utifrån forskning och egna erfarenheter om vad det innebär att vara nyanländ, att bli integrerad och att hamna i en ny, till stor del tidigare okänd kultur.

Vilka krav och förväntningar kan det nya landet ställa? Vilka krav och förväntningar kan människan ställa? Frågorna, perspektiven och berättelserna är flera.

Jag ska inte betygsätta deras samtal eller arrangemanget eftersom jag, som representant för Kristianstadsbladet, är en av arrangörerna, men en sak kände jag starkt. Det värdiga tonläget. Den intresserade publiken. Viljan av att mötas och att faktiskt föra ett lugnt, kunnigt och nyfiket samtal om ämnen som tillhör vår tids största och viktigaste: varför människor flyr, om rättigheter, ansvar och hänsyn, om integration och mångfald, om att mötas och leva tillsammans.

Det här är frågor som diskuteras oerhört mycket, men tyvärr alltför ofta i falsett och utan vilja till förståelse. Och det pratas oftast om dem det berör, mer sällan med dem. 

Strax efteråt hör jag så Brandelius stämma:

”Ifrån landet uti väster tanken glider/
hem till kära gamla Sverige då och då./
Fast det svunnit många, långa tider/
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå./ Nej, barndomstiden kommer aldrig åter/
och barndomshemmet ser jag aldrig mer.”

Historia är ett självklart och viktigt ämne, för genom historia lär vi oss något om idag.
Så tack Brandelius för din historielektion!