Blogg

Vikten av att se hela världen – om Göteborgs filmfestival och bioutbudet

Uppvuxen i Göteborg minns jag hur det plötsligt började rulla igång en liten filmfestival. Flera år och kilon senare fyller denna festival 41 år och när jag tillbringar ännu en hel helg i mörkrets rikedomar inser jag vilken vän detta faktiskt har blivit, en följeslagare under hela mitt vuxna liv.

Trots att den på alla sätt har vuxit sig stor och sedan länge är en etablerad festival i filmvärlden gläds jag över att den har lyckats behålla sin ursprungskänsla. Det är filmen, berättelserna, människorna och mötena som är det centrala, inte röda mattor, kändisar och glamour. Tack för det!

Årets festivalkatalog. (Foto: Sune Johannesson)

Och det gör att om en reser till Göteborgs filmfestival reser man till hela världen. För här är utbudet brett och var gång jag kliver in i en salong för att se en film från Kambodja, Marocko, Georgien, Myanmar eller Azerbajdjan blir jag alltid lika överraskad som glad av att kliva in i en så gott som alltid fullsatt salong. Det är sålunda fler än jag, många fler, som vill ta del av andra ansikten och historier än de som totaldominerar det svenska bioutbudet.

Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival, tar upp det här i sin välkomsttext i årets filmkatalog. Här förklarar han varför de sätter stort värde på att ha en stor geografisk och tematisk mångfald i sitt program: ”Den främsta anledningen är såklart att det världen över finns fantastiska filmkonstnärer av alla kön som gör sevärda filmer. Många av dessa filmer får tyvärr väldigt lite utrymme i den breda filmkulturen, eftersom den totalt domineras av filmer av män från några få länder. Genom att lyfta fram de andra filmerna blir filmkonsten rikare, filmkulturen mer demokratisk och samtalet om de viktiga frågorna mer nyanserat.” 

Bra sagt! Och sant och viktigt!

Samma gäller allt kulturutbud, desto mer begränsat till en viss kultur, ett land eller språkområde, desto mer begränsad blir vår syn på och förståelse av omvärlden. Det gäller film, litteratur, musik, tv, journalistik… Med dagens tekniska landvinningar är det allt lättare att ta del av varandras kultur, men har det blivit så? Nej.

Det här är också ett ämne som några av de filmfanatiska kvinnorna i den helt underbara dokumentären ”Las cinéphilas” (av María Álvarez, Argentina, 2017). Vi får i filmen följa några självständiga äldre kvinnor som ägnar stor del av sina dagar åt film och annan form av kultur. Någon av dem konstaterar just detta, hur hennes syn på omvärlden blir allt rikare genom att ta del av filmer från hela världen. En annan av kvinnorna gör också sina filmval utifrån något nytt som hon är nyfiken på, och konstaterar krasst: ”Rossellini och Bergman är jag färdig med, dom behöver vi inte se mer av längre.”

Draken, en klassisk biograf på Järntorget i Göteborg. Filmfestivalens hjärta. (Foto: Sune Johannesson)

Den är en av de åtta filmer jag såg under min filmfestivalhelg för en vecka sedan. Om inte en biofilm, så borde den åtminstone sändas i SVT. Jag hade också gärna sett att det poetiska mästerverket ”Namme” (Georgien/Litauen) ges svensk distribution, men även ”Pomegrante Orchard” (Azerbajdjan) och ”Mademoiselle Paradis” (Österrike/Tyskland). Tre vitt skilda filmer, alla med angelägna historier och starka personer.

Tack Göteborg Film Festival för den här gången, ses om ett år.

Info: Göteborg Film Festival pågår i år mellan 26 januari till 5 februari. Landet Kina är fokusland, medan nationalism är ett tema. Av filmarbetare riktas i år lite extra fokus på Alicia Vikander, Juliette Binoche och Ingmar Bergman. Det här är filmfestivalens 41:a upplaga.