Blogg

"Vill du vara fri kan du inte ha några vänner"

Jag har – som Samantha i ”Sex and the City” – haft svårt att ens hålla hand offentligt. Äga mig, en uggla? Ringmärkt? Nej. Friheten är min stora svaghet. Rafael Donner ringar in problemet i sin självbiografiska essä ”Människan är ett känsligt djur”.

Fri som en fågel…. eller ringmärkt? Vill du vara fri kan du inte vara del av ett sammanhang, skriver Rafael Donner (ja, han är son till Jörn Donner).
Jag, kallad ugglan och min vän Jonas, som betyder duva, har en bokcirkel om det nu går att bli en cirkel om två näbbar?

Duvan skiter inledningsvis på Rafael Donners debut ”Människan är ett känsligt djur: en självbiografisk essä. Vi brukar i och för sig alltid göra så. Blänga skeptiskt. Syna. Hacka lite här och där, jag drar ut lite inälvor.

Börjar läsa i april efter att ha övertalat Duvan. Motorsågar och två decimeter tungsnö. Knäckta grenar. Svartbländande människor, siluetter som rör sig längs med strandlinjen.

Han är ung, säger vi om Rafael. Fåfäng och förälskad i sin egen formuleringsiver, ansträngt – sökt. Pojkig och skranglig. Duvan säger att där inte finns något intresse för dialog. Och metatexter knäcker hans duvnacke.

Men texten knäcker också. Brytningen i det allvarliga och lätta. Hur trötta och gyttjekörda är vanligtvis inte självbiografier? Monument, album. ”Sen träffade jag den och sen gifte jag mig och sen trodde ingen på mig och sen skrev jag den boken och sen gjorde jag en riktigt dum grej och sen fick jag pris…”

Rafael Donner skriver utifrån ett helt annat tidsperspektiv. Det gör texten mer koncentrerad och han tvingas – eller väljer – att sätta sig och sina gestaltade upplevelser i ett större, mänskligt, sammanhang. Boken, inser Ugglan och Duvan, efter några sidors knapranden, cirklar mer runt frågeställningar än författarjag.

Inför stundande valrörelse känns det fruktansvärt och samtidigt rovdjursmättande att få läsa om politikernas kallsupskrängande själar. Omöjligt uppdrag: ”Många avskyr politiker för att de är oärliga, men en ärlig politiker blir inte vald. Jag tror man för att vara ärlig också måste erkänna att man är felbar och att man gjort misstag – man måste erkänna sin ånger, sin mänsklighet och skam, och en politiker som erkänner sin felbarhet vill ingen rösta på.”

Eller? Visst finns det väl någon som lyckats göra fel, visa styrka nog att erkänna och helhjärtat ångra, och också bli respekterad? Hur som helst om fler vågade göra det skulle fler våga göra det.

Vad är skam, frågar sig Donner också och tar en tupp som han ströp på en p-plats som exempel. Bara han vet tuppens blick och att den visste vad som skulle ske. Skam? Är det att ha ett samvete?

Vad är ensamhet, vad är frihet, kommer han till senare.  Motpolerna i boken är också varandras magneter.
Han har haft problem med att träffa nya människor, en orsak har varit namnet. Men han har också lurat sig själv att han är asocial, en ensamvarg när han egentligen bara är, som tusentals andra stumma, ja – ensam.
Och vad krävs för att inte vara ensam? Vänner. Men med förlorad ensamhet mister du frihet. Ensamheten är den största friheten och den starkaste ringmärkningen – på samma gång.

På något sätt lyckas Rafael Donner säga det svåra, krossande medels det lilla lättviktiga, vilket är det svåraste av allt. Jag tänker på Jack Kerouac ”On the Road” och alla Lundells ”Jack” och alla såna dära snubbiga kringflackare. Deras frihet fixas hela tiden av andra: de som ställer upp med husrum och lift och kanske lagar en, vad det än må vara-punktering.
Men om du vill vara en självständig individ, skriver R Donner då måste du isolera dig själv från omvärlden.
”Vill du vara fri kan du inte ha några vänner, inte någon familj och aldrig heller skaffa barn. Vill du vara fri får du inte vara en del av ett sammanhang”

Jag har länge tänkt att det att bära en ring, är något fasansfullt märkligt, en massiv bomärkning. Jag har – som Samantha i ”Sex and the City” – haft svårt att ens hålla hand offentligt. Äga mig, en uggla? Ringmärkt? Nej. Friheten är min stora svaghet.

Men Duvan kurrar att svagheterna inte bara gör oss mänskliga, utan också gör oss vackra oss beundransvärda.

 

/Sigrid Nurbo, vik. kulturredaktör